Flåklypa, Svenska Walthers och porr-raffel

Ur min självbiografi: Beta Max, Razzel och en G7000

Åren gick och varvades med besök hos mormor i Skelleftehamn där jag fick hallonläsk och goda kakor, bullar och annat smaskigt. Där fanns den pilsnerdrickande snälla farbrodern Bengt som mormor var sambo med. Han hade alltid en lite kamera som han fotade med och blixtkuberna som jag fick när dessa var förbrukade. Mormor hade en låda med leksaker och där fanns en liten speciell bil, en plåtmodell av fordonet Chitty Chitty Bang Bang från filmen med samma namn. Denna fascinerande mig då man kunde fälla ut vingarna. Märket på tillverkaren var Corgi fick jag senare veta och ny finns tydligen också en LEGO-version.

Det var ju inte den enda favorit saken i lådan utan där fanns även en rubinröd VW pickup med fina gummihjul. Det roliga med denna pickup var att i dockfilmen Flåklypa Grand Prix från 1974 så finns en likadan bil med. Idag så är jag stolt ägare till pusslet, boken, LP-skivan, filmen på Beta Max och dvd. Det som jag saknar är Flåklypa-glassen som fanns för längesedan. Under år 2004 så var det premiär för brödet och bullen från Flåklypa. När jag inte rotade i leksakslådan så var jag alltid i bakgrunden när farsan och min morbror Jerry kopplade ihop videoapparaterna och skulle utföra någon form av kopiering. Det kunde röra sig om någon porrfilm från bolaget Trix, någon hårdkokt action från Svenska Walthers Video eller någon Tjeckisk tecknad från Cartoon Video. Morbror J erry hade en toppmatad Panasonic som man kunde se när spolarna på bandet snurrade. Jag gillade skarpt kassetterna från bolaget Mariann Video, det Bert-ägda, där plasten var aningen blålila där man såg in till magnetbandet. Det fanns vissa videoband jag gillade mer än andra, Fuji med sin kvalitet och tyngd, Maxell med den härliga doften av nyöppnat videoband. Julen 1985 fick jag ett band av märket Via Diamant av min farbror Åke, ett riktigt skitband med otroligt dåligt fodral som kändes vara gjort av en toalettrulle. Videoband var rätt dyra på den tiden då man tydligen så otroligt nog betalade en hundring (motsvarar cirka 195 Skr 2003) för ett E-180 band. De ”billiga” pirat-banden låg på sextio till sjuttio spänn (115-130 Skr 2003). Vad gör man som 11-åring? Jo, man spelar in på bandet ändå och det blev tv-filmen Corvinis arv från engelska bolaget och rysarfilms producenterna Hammer film som handlade om en skatt inlåst på ett museum och underliga saker började hända. Även med på bandet kom en taskig kopia av 70 och 80-tals ikonen Bud Spencers film We are no angels. Snacka om besvikelse då jag året tidigare fått två BASF band av farbror Åke. En annan jul så fick jag ett Scotch 3M band som då, och än idag, anses som ett mycket bra band. Det första steget på månen, om vi nu varit där, finns bevarade på ett Scotch band. Vet ni förresten varför de döpte det till Scotch? Det var just därför att de under en tid hade lite klister på sina tejper och ansågs snåla lik skottar från Skottland. Bara för några få år sedan så tapetserade vi om och efter ett antal dagar så hade stora flikar mellan tapeterna börjat tona fram. Det måste ju ha varit Scotch tapetklister vi använde.

Jag och min farsa har faktiskt en gång varit på en release för ett videoband. Detta utspelades nere på Domus ljud och bild avdelningen i Skellefteå och bandet hette Orion, en Maxell kopia. Fodralet till det nyinköpta bandet var svart och beige, inte alls som Maxells färggranna fodral. På detta band hamnade så mycket som Disneys första trailerkassett som jag idag är väldigt glad över att jag inte spelade över. Året 1984 kom märket Alexett med ett refillband. Man köpte helt sonika lösa spolar som låg i ett rött videofodral mer likt en bok som man opererade in i sitt gamla kassetthus. Ett tretimmars band kostade 65 kronor som motsvarar cirka 125 kronor idag. En fyra minuter lång instruktionsfilm för bytet kostade 25 spänn alltså nästan en 50-lapp. Ingen skulle betala för en sådan produkt idag.